Frosty...
Frosten har nu kommit, gräset får ett siverfärgat skimmer och asfalten glittrar likt en stjärnklar himmel.
Miljontals iskristaller som pryder varenda glasyta och bildar unika mästerverk, Winter is coming.
En tanke: varje iskristall är unik, kan inte hjälpa att dra en paralell med oss människor.
liksom iskristaller och snöflingor Alla är unika , dock så är det många som försvinner i mängden,många uppdagas inte ens av omvärlden utan försvinner innan livet ens har börjat,såsom en iskristall möter sin första och sista solnedgång,förlusten går obemärkt förbi medans vissa har hunnit notera den och sörjer den medans andra i omgivningen inte ens kan ta till sig det. Men alla har en sak gemensamt, oavsett så försöker vi bli något,bli ihågkomna ,leva vidare i historien, rädslan av att bli helt utraderade utan ett minne kvar det är det som driver denna häxjakt om att bli något. alla vill vi känna att vi räcker till....
Avundas dem som föds och redan då vet vem dom är, vart dem är påväg, vilken väg de ska gå, själv står jag kvar i mitt vägskäl med tusen av skyltar men vet inte vilket håll,såsom en kompass i magnetfält snurrar det bara runt runt runt och dendär rösten i hjärtat har jag aldrig riktigt haft, åtminstone inte på åratal, känns som om jag och den kom ifrån varandra under uppväxten från barndom till tonår.Vi människor är skrämmande bra på att anpassa sig, att smälta in i omgivningen och bara vara.. Vet varken vem jag är eller vad jag vill, sitter här vid min egen central station och hälsar på alla som stannar upp för en stund och vill prata, ta en fika, Sedan står jag ensam kvar på perrongen och vinkar av han eller henne som tog steget ut, och sedan återvänder jag till min bänk, slår mig ner och drömmer mig bort och väntar på nästa person.
Hade ett känslomässigt break igår, fick en ensamhetskänsla en tomhetskänsla,kändes att något saknas mig.
Bara såna där simpla saker,kramas att ha någon att göra middag med,man står i köket, å leker och jålar med varandra, man skrattar och har kul,matar varandra, håller om varandra. En kvällspromenad i månens sken tätt intill varandra med händer som omfamnar varandra,eller man tar ett bad, med levande ljus,något svalkande vin,kanske kex och ost eller jordgubbar, ,en filmkväll där man ligger och håller om varandra.eller kanske ligga i ens partners knä medan denne drar fingrarna genom ens hår. filmen i sig blir bara något som går obemärkt förbi medan den stunden kommer leva vidare för alltid.
du vet att kunna ringa någon oavsett tid, och personen svarar och är idel öra och kommer med sina åsikter och tankar. eller att ha någon som droppar ett sms någon dag helt oväntat: tänker på dig, hej är allt väl? vad gör du ikväll? att ha någon att sova med. ligga och hålla om, vakna på morgonen å låta solens strålar avslöja den personens rätta utseende, osminkad samt med håret utsläppt gärna lite rufsigt, finns det något vackrare?
(saknar helt enkelt att betyda något för någon)
kanske är det just på grund detta som jag är rädd? är rädd att gå bort mig i dehär drömmarna att jag inte vågar,är så himla rädd att inte räcka till, att bli lämnad igen.Finns ingen värre känsla, du träffar en helt främmande människa, som säger att den älskar dig, som står vid din sida oavsett,som vill dela din vardag, dina erfarenheter, dina minnen samt skapa egna,när denna människa sedan drar sig ur, det är ungefär som att säga: tyvärr du jag ångrar mig, att man ångrar att man träffats, att man inte alls är underbar, man är ingenting.
och sedan få bort den känslan och börja om på nytt...det är tufft..just nu är jag tom,känslomässigt död, det finns ingen därute som mitt hjärta slår för, kanske är det också det som gör att jag mår som jag mår?
Tidigare har det alltid funnits någon där, gud vet hur många otaliga gånger jag varit olyckligt kär, vissa har fått veta,andra inte i rädslan för att ens drömmar, utifall att det nu inte blev vi skulle bli krossade, en dröm är iaf något, ett hopp. och utan hopp vad har man då att leva för? nu däremot är mitt hjärta tomt, det finns ingen, har försökt träffa tjejer men det blir alltd bara fel och slutändan handlar det om samma sak... därefter hamnar man i paniksituation och tänker: vad händer nu? skall vi ses igen? is that it? vad känner jag? vad känner hon?
pinsam tystnad, ett hejdå och den uttjatade frasen"vi får höras/ses snart igen" även fast bägge vet att när hon väl går utanför dendär dörren så ses man aldrig mer igen,allt medans ångesten och tomheten växer sig starkare...
Talade med C häromdagen, hon har träffat en kille, och det var goda nyheter,vet inte om hon har tänkt på det själv med slogs av vilken glädje och energi hon har när hon talar om honom,tecken på nyförälskelse.
jag är glad för hennes skull och hoppas det går bra för dem ^^,
Samtidigt som jag blev lite mer vilsen, C har varit min Terapi, ursäkta jag ska rätta mig, träffade C som blev en himla bra vän och hjälpt mej oerhört mkt, även om jag kanske aldrig har sagt det. Träffade C innan det tog slut mellan mig och min tjej, förundrades över denna tjej, hon var kort,långt brun hår och hennes stora varma ögon samt ett leende som gjordes för att sprida glädje med en attityd som var lite love it or leave it,i den gråa vardagen som var däruppe på jobbet så sken hon igenom likt en regnbåges starka färger, precis så som en påminnelse, efter regn kommer solsken.
och efter det tog slut mellan mig mitt ex så tja jag gick ner mej totalt, min värdighet låg under minus strecket och jag började ringa henne,smsa henne, hata henne,älska henne, förlåta henne osv osv.
det var då C kom till min räddning. plötsligt fanns hon alltid där,jag kunde ringa henne, när jag var nere på natten kunde jag ringa henne, hennes varma röst värmer likt en omfamning från en moders famn och jag har somnat tryggt ett otaliga gånger på grund av detta. medan nu känns det lite, lite som man tog ett steg utåt. även om det inte är så och hon säger att det inte är så, så kommer nog aldrig dendär känslan att ebba ut.
guess i have to get used to it ^^,
som sagt det kanske är dags?
släppa garden lite granna och se vad det leder till....
//pimpim the man who sounds like a woman.
ds.
Solen tittar in mellan persiennerna,
detta kanske blir en bra dag?
Miljontals iskristaller som pryder varenda glasyta och bildar unika mästerverk, Winter is coming.
En tanke: varje iskristall är unik, kan inte hjälpa att dra en paralell med oss människor.
liksom iskristaller och snöflingor Alla är unika , dock så är det många som försvinner i mängden,många uppdagas inte ens av omvärlden utan försvinner innan livet ens har börjat,såsom en iskristall möter sin första och sista solnedgång,förlusten går obemärkt förbi medans vissa har hunnit notera den och sörjer den medans andra i omgivningen inte ens kan ta till sig det. Men alla har en sak gemensamt, oavsett så försöker vi bli något,bli ihågkomna ,leva vidare i historien, rädslan av att bli helt utraderade utan ett minne kvar det är det som driver denna häxjakt om att bli något. alla vill vi känna att vi räcker till....
Avundas dem som föds och redan då vet vem dom är, vart dem är påväg, vilken väg de ska gå, själv står jag kvar i mitt vägskäl med tusen av skyltar men vet inte vilket håll,såsom en kompass i magnetfält snurrar det bara runt runt runt och dendär rösten i hjärtat har jag aldrig riktigt haft, åtminstone inte på åratal, känns som om jag och den kom ifrån varandra under uppväxten från barndom till tonår.Vi människor är skrämmande bra på att anpassa sig, att smälta in i omgivningen och bara vara.. Vet varken vem jag är eller vad jag vill, sitter här vid min egen central station och hälsar på alla som stannar upp för en stund och vill prata, ta en fika, Sedan står jag ensam kvar på perrongen och vinkar av han eller henne som tog steget ut, och sedan återvänder jag till min bänk, slår mig ner och drömmer mig bort och väntar på nästa person.
Hade ett känslomässigt break igår, fick en ensamhetskänsla en tomhetskänsla,kändes att något saknas mig.
Bara såna där simpla saker,kramas att ha någon att göra middag med,man står i köket, å leker och jålar med varandra, man skrattar och har kul,matar varandra, håller om varandra. En kvällspromenad i månens sken tätt intill varandra med händer som omfamnar varandra,eller man tar ett bad, med levande ljus,något svalkande vin,kanske kex och ost eller jordgubbar, ,en filmkväll där man ligger och håller om varandra.eller kanske ligga i ens partners knä medan denne drar fingrarna genom ens hår. filmen i sig blir bara något som går obemärkt förbi medan den stunden kommer leva vidare för alltid.
du vet att kunna ringa någon oavsett tid, och personen svarar och är idel öra och kommer med sina åsikter och tankar. eller att ha någon som droppar ett sms någon dag helt oväntat: tänker på dig, hej är allt väl? vad gör du ikväll? att ha någon att sova med. ligga och hålla om, vakna på morgonen å låta solens strålar avslöja den personens rätta utseende, osminkad samt med håret utsläppt gärna lite rufsigt, finns det något vackrare?
(saknar helt enkelt att betyda något för någon)
kanske är det just på grund detta som jag är rädd? är rädd att gå bort mig i dehär drömmarna att jag inte vågar,är så himla rädd att inte räcka till, att bli lämnad igen.Finns ingen värre känsla, du träffar en helt främmande människa, som säger att den älskar dig, som står vid din sida oavsett,som vill dela din vardag, dina erfarenheter, dina minnen samt skapa egna,när denna människa sedan drar sig ur, det är ungefär som att säga: tyvärr du jag ångrar mig, att man ångrar att man träffats, att man inte alls är underbar, man är ingenting.
och sedan få bort den känslan och börja om på nytt...det är tufft..just nu är jag tom,känslomässigt död, det finns ingen därute som mitt hjärta slår för, kanske är det också det som gör att jag mår som jag mår?
Tidigare har det alltid funnits någon där, gud vet hur många otaliga gånger jag varit olyckligt kär, vissa har fått veta,andra inte i rädslan för att ens drömmar, utifall att det nu inte blev vi skulle bli krossade, en dröm är iaf något, ett hopp. och utan hopp vad har man då att leva för? nu däremot är mitt hjärta tomt, det finns ingen, har försökt träffa tjejer men det blir alltd bara fel och slutändan handlar det om samma sak... därefter hamnar man i paniksituation och tänker: vad händer nu? skall vi ses igen? is that it? vad känner jag? vad känner hon?
pinsam tystnad, ett hejdå och den uttjatade frasen"vi får höras/ses snart igen" även fast bägge vet att när hon väl går utanför dendär dörren så ses man aldrig mer igen,allt medans ångesten och tomheten växer sig starkare...
Talade med C häromdagen, hon har träffat en kille, och det var goda nyheter,vet inte om hon har tänkt på det själv med slogs av vilken glädje och energi hon har när hon talar om honom,tecken på nyförälskelse.
jag är glad för hennes skull och hoppas det går bra för dem ^^,
Samtidigt som jag blev lite mer vilsen, C har varit min Terapi, ursäkta jag ska rätta mig, träffade C som blev en himla bra vän och hjälpt mej oerhört mkt, även om jag kanske aldrig har sagt det. Träffade C innan det tog slut mellan mig och min tjej, förundrades över denna tjej, hon var kort,långt brun hår och hennes stora varma ögon samt ett leende som gjordes för att sprida glädje med en attityd som var lite love it or leave it,i den gråa vardagen som var däruppe på jobbet så sken hon igenom likt en regnbåges starka färger, precis så som en påminnelse, efter regn kommer solsken.
och efter det tog slut mellan mig mitt ex så tja jag gick ner mej totalt, min värdighet låg under minus strecket och jag började ringa henne,smsa henne, hata henne,älska henne, förlåta henne osv osv.
det var då C kom till min räddning. plötsligt fanns hon alltid där,jag kunde ringa henne, när jag var nere på natten kunde jag ringa henne, hennes varma röst värmer likt en omfamning från en moders famn och jag har somnat tryggt ett otaliga gånger på grund av detta. medan nu känns det lite, lite som man tog ett steg utåt. även om det inte är så och hon säger att det inte är så, så kommer nog aldrig dendär känslan att ebba ut.
guess i have to get used to it ^^,
som sagt det kanske är dags?
släppa garden lite granna och se vad det leder till....
//pimpim the man who sounds like a woman.
ds.
Solen tittar in mellan persiennerna,
detta kanske blir en bra dag?
